Deprince

 

Syskonkärlek är väl en del av det vackraste man kan se mellan syskon.

Oavsett ålderskillnad så finns den där i mellan allt tjafs som dom flesta syskon har.

Jag vet att man inte kommer överens alltid eller att man inte är bästis med varandra men som man säger så är blod tjockare än vatten och kärleken finns där i olika stunder.

Skulle nästan säga att det är liknelse med adhd eller add fast ur syskons synfält eller känsla.

Har själv syskon och jag är minst och har som sagt add soch stänk av adhd och därför jämför jag det hela lite så av min egen erfarenhet.

Som adhd så går det väldigt mycket runt i hjärnan och ungefär så är ju en vanlig vardag bland syskon man gör ju en hel del och är aldrig på samma plats en längre stund så det blir ju en stressad miljö för alla parter och vilka syskon utnyttjar inte att hinna retas lite under denna stress?

Sen kommer kvällen och då är det mer liknande add allt är lungt man är tyst pratar inte så mycket för man vill vara för sig själv eller koppla av och samma där så kommer alltid någon att försöka retas lite fast man inte är på humör.

Men i allt detta ståhej så finns glimten i ögat och så klart hjärtat oavsett vad man har eller gjort så finns syskonen där för en fast man har retat gallfeber på dom stup i ett och blivit kallad för en hel del dumma ord så kommer man alltid att få en kram och höra förlåt för det jag har sagt och jag kommer alltid att älska dig oavsett och det mina vänner är den bästa känslan man kan få från sitt syskon.

Och bilden är mina döttrar när dom är lite yngre..

 

Tack och hej!

Deprince